Frustrerande!

Det känns som om hela adoptionsprocessen (redan) på många sätt är frustrerande! Det är så mycket tid som går åt till ingenting! Vi vill ju så snart som möjligt ha utredningen klar och föräldrautbildningen avklarad.. Men det visar sig inte vara det lättaste! Kursen som vi är anmälda till skulle egentligen dra igång i augusti.. Men med tanke på att det varit så få anmälda att det hittills inte startat någon av de två kursomgångar som var tänkta i vår, så var samordnaren ytterst skeptiskt till att det kommer att starta någon i augusti. Möjligtvis drar det igång i mitten på oktober, men det var inte säkert det heller. Suck!! Jag har surfat runt och försökt finna någon intensivkurs som jag har hört att det ska finnas, men det kryllar inte direkt av helgkurser. Göteborg har inte lagt upp datum för höstens kurser än, så jag sätter mitt hopp till dem! Det känns väldigt tråkigt och frustrerande att bara gå och vänta och inte kunna påverka på något sätt alls! :-(

Hej och välkommen

Hej!

Den här bloggen är lika mycket tänkt som ett forum för mig att kunna rensa mina tankar och funderingar som för likasinnade som vill läsa om mina upplevelser och erfarenheter! Jag ser gärna att ni skriver en kommentar eller delar med er av egna erfarenheter!

Jag som skriver vill än så länge vara anonym, men kommer förmodligen släppa anonymiteten vad det lider. Vi har nämligen bara gått ut till de närmsta än så länge med att vi försöker adoptera..
Jag är i alla fall 27 år gammal, gift sedan 3 ½ år med min make som är 29. Jag har sedan barndomen velat adoptera (skillnaden är att jag då ville att mina föräldrar skulle adoptera en liten afrikansk lillebror :-) Jag såg en bild i mammas garntjänstkatalog på en liten mörkhyad pojk i stickad sjömanskostym och det är fortfarande det ljuvligaste jag någonsin sett!!) men hade väl från början tänkt att det skulle bli vårt sista barn som skulle vara adopterat.. Men allt blir inte riktigt som man tänkt sig och allt eftersom storken dröjer så kände vi att det vore skönt att släppa fokus på biologiska barn för ett tag och gå in helhjärtat för en adoption. Huvudsaken är ju ändå att vi får vårt efterlängtade barn - sedan om jag någon gång i framtiden skulle lyckas bli gravid så är det självklart en bonus - om inte, ja då har vi ändå vårt älskade barn.

Vi har än så länge inte kommit så långt i processen. Jag har fått läkarintyg på att vi har svårigheter att få biologiska barn, vi har i dagarna anmält oss och betalt in till Adoptionscentrum, anmält oss till hemutredning och till föräldrautbildning. Jag har ett bra tag läst andra adoptionsbloggar med stor iver och längtar ihjäl mig till den dag som VI får barnbesked. Länderna vi funderar på är mestadels de afrikanska; Sydafrika, Nigeria, Etiopien och Kenya. Kenya lockar otroligt mycket med deras korta väntetid och det äventyr det skulle innebära, men ställer samtidigt till det med tanke på att man måste bo i landet mellan 6 och 10 månader. För oss som bor i hus, har husdjur och jobb som vi inte kan arbeta hemifrån med så är det ingen enkel lösning. Men jag brukar säga att allting löser sig, och självklart gör det det, på något sätt. Men land väntar vi att bestämma oss med tills utredning och kurs är avklarade - då får vi se hur köerna ser ut.

Jag kommer blogga mestadels om alla tankar och känslor angående adoptionen, men även om vardagliga ting.
Går du i samma tankar som vi - lämna gärna en kommentar!